LINA PERSSON
news works practice cv home
         
         
 

fanfiction
1 2 3 4

 
     
 

Fanfiction, 2010
Mellanformats dia, Leitz projektor, perforerad duk mot fönster
Line of Action, Galleri bob, Bergsjön

Arkitektur är rörelse - Karin Faxén

Ett barn som inte börjat skolan än springer över Rymdtorget. Inte van vid
att vara på egen hand. Men den här vägen kan han. Det är vägen hem till sig.

Han är ensam. Men han känner igen sig.

Stegen ekar i kvällen, sanden på asfalten glider under hans skor. Han skall inte
trilla. Han är snart hemma: Balkongen, teven och sängen. Tandborsten och
badkaret.

Han är andfådd. Läpparna darrar. Han fryser egentligen. Han ser sig omkring
som ett djur på vakt. Ögonen glimmar. Och han ser: att där är nog biblioteket,
där han var, där han satt och tittade i boken om papegojor. Det måste vara
biblioteket, det han ser. Där han var. Där han hade det bra. Där det fanns allt
möjligt.

Han springer dit.

Men biblioteket är annorlunda nu, märker han. Det smyger sig på, den insikten,
att det är förvandlat. Bakom stora dörrar av glas finns nu bara mörker, inget
ljus. Han ser konturerna av taket, hyllorna. Skärmen med teckningar på. Hyllan
med tidningar, stolarna där gubbarna satt och läste och pratade om kriget.

Skymningen sänker sig. Det är alldeles i vårens början. Fortfarande finns gamla
smutsiga snödrivor kvar i skogen och i dikena vid motorleden. Isen gulnar och
sjunker snart med en suck.

Barnet står stilla.

Han bor här.

En månskära svänger sakta över berget och ljudet från spårvagnen hörs igen,
den vänder ju här, gör en sväng in i tallskogen och far åter tillbaka genom djupa
skogen och tunnlarna tillbaka stan. Stan, med affärerna och McDonalds och
kyrkan. Bion och nöjesparken och museet.

Det är långt till stan. Det tar lång tid att åka dit. Man tar spårvagnen till stan.
Stora åker dit. De står och väntar vid hållplatsen och röker och tar spårvagnen
in till stan. De går på och försvinner bort. Men vad de gör när de är i stan, det vet
man inte.

Ser åter på biblioteket. Drar i dörren. Pressar ansiktet mot glaset.

Och han rynkar pannan och vet: förvandlingen är för att det är kväll, inte längre
dag. För att månen syns på himlen och för att det snart är natt. Barnet drar i
dörrarna. Han har inte någon känsla för linjär tid, än. Han vet inte vad tid är. Han
har inte börjat skolan. Han har inget minne av någon annan vår. Allt är nytt. Allt
är nu.

Han ser in på dunklet, ser böckerna stå därinne i hyllorna, datorn, möblerna
med grön stoppning. Underläppen darrar: den här förändringen är ändå svår att
begripa sig på och förstå meningen med.

En hund skäller. Sjön där borta är stor, och djup.

Och så tystnar den. Efter en stund kommer ännu ett skall, och ett till. Barnet
lyssnar. Månen vitnar över skogen.

Och om man springer åt sidan mot kyrkan finns en bred betongramp som sluttar
nedåt. Därnere är en plattform av mörker. Han gör en tvär gir mot rampen. Han
vet. Han känner igen sig. Sedan kommer ingenting. Lite löv och skräp och några
tomflaskor i ett hörn, nivåskillnader för nivåskillnadens skull, en betongbro
över en fördjupning för betongbrons och fördjupningens skull. Det hela saknar
egentligen funktionell mening.

Han rör sig ett slag därunder betongen, under betongbron, van och trygg i
övertygelsen att han skall hitta vad han söker, vad som behöver honom nu. Men
här finns ingen hund. Mörkret faller. Tallarna susar. Han vandrar uppför rampen
igen. Han sparkar lite en gång, i marken.

Han kommer upp ovan jord igen. Och där: kyrkan. En jättelik låda av järn och
glas, basen följer topografin. Ett hårt kors av bly. En modern klockstapel flyter
samman med skymningen och skogen. Det brukar stå stora utanför kyrkan och
röka. Men inte nu.

Barnet springer. Han rundar hörn med god marginal, han undviker ställen
han inte tycker om. Som det utanför affären, där det luktar. Han springer mot
hunden.

Husen har gräsmattor och uteplats. Han vet det inte, men han springer på
Aniaragatan. Balkonger, lampor och gardiner i fönstren. Flackande blått ljus från
teveapparater och datorer. Siluetter av människor bakom fördragna gardiner
och nerdragna persienner. Barnet tänker på att lekplatsen ligger om han
fortsätter rakt fram.

Hunden tycks finnas i skogen.

Han vänder och springer tillbaka mot kyrkan, mot den asfalterade stigen som
leder upp i skogen. Hissen är trasig. Han vet det, han har försökt åka med den
en annan gång. Han vet hur hissen ser ut inuti. De öppnade dörrarna och såg
in. Visade honom. Innanför en hissdörr var högar av skräp. Cigarettfimpar, flaskor.

Innanför den andra hissdörren bara ett schakt ner i ingenting.

Han ser hissdörrarna, vita och fläckade. Han går på den asfalterade stigen in i
skogen. Men nu hörs inte hunden längre.

Han stannar.

Nu tänds fler lamporna. Persienner fälls ner helt och hållet. Röster. Teve.
Ett fönster slås upp mot skogen. En teve slås på. En till. Och en till. Ännu en.